Vilsen och jävligt ledsen....Kanske skulle man...

Denna dag har gått på men så helt plötsligt på eftermiddagen började jag känna mig ledsen igen. Det bara kom över mig. Jag kan dock inte förstå varför. Jag har fått jättemycket gjort och jag har varit glad, pumpad och sett på framtiden på ett ljust sätt idag. Precis som någon klubba mig i huvudet med en massa känslor som inte är mina. Så känns det. Jag undrar vad och varför. Jag började fundera på det jag precis podcast om. Vad är meningen med allt. Så jag gjorde det jag vet hjälper. Jag börja skriva. Skriva om min känsla och ge allt i det. Tänk dig att du sitter på första bästa plats i en biosalong och du kan känna allt som händer runt omkring dig. Tänk dig att du kan höra tankarna dom du tittar på på vita duken. Tex den ena tänker något om den andra och tvärtom.

Tänk dig att du sitter där och förundras över hur oärliga dom är mot varann. Så känns det i mitt liv. Så många människor som inte kan vara ärliga mot sig själva och där av inte mot andra heller. Jag känner såna här dagar att jag bara vill gräva ner mig och inte komma upp igen. Men både du och jag vet att det inte går. Såna här stunder är det inte ens kul att skriva om det jag älskar mest, kärlek. Nopp såna här stunder är det bara en sak som hägrar även fast jag vet att det inte går. Så sluta tänk då säjer jag mig själv.

Men jag känner mig så vilsen, så ensam. Jag vill bara vara glad. Känna tro och inte alltid kämpa så. Så vad är meningen nu igen. Det du ser på bilden hjälper inte just nu. Men å andra sidan MÅSTE det hjälpa. För jag förstår inte känslorna jag känner just nu. Som dom är ditsatta. Varför?

Jag tänker den tanke som oftast kommer till mig. En stor skyline med fin utsikt där jag kan bara gömma mig och glömma bort världen. Där jag inte finns mer, bara är. Där jag kan titta ut och se livet gå förbi på ett fint sätt. För vadå det går ju ändå bara förbi just nu. Jävlar så tråkigt liv jag har. Varför? Varför skall jag vara så ordentlig, varför skall jag tor på dig. Varför skall jag känna som jag gör. Varför?


Jag vill inte det. Jag vill vara fri, glad och glömma dig. Bara glömma dig, precis som jag aldrig lärt känna dig. Det skulle vara så mycket lättare. Så nu Zita så glömmer du. När jag låg på sjukhus för 18 år sen fanns där en gubbe som fått afasi. Han mindes inget. Han fick börja om och lära allt på nytt. FAN va skönt. Glömma allt. Inte se tillbaka och bara gå vidare. Jag äger ju ändå inget så det blir en bra framtid att inte minna dig, dom som jag borde vara mamma till osv....

Det är ändå ingen som vill ha mig. Inte ens jag när mina tankar blir så jag inte förstår. SÅ där har du det....

Jag skall nu plocka undan klart fixa med kamerorna och sätta igång att planera. Om några veckor har jag landat på ett ställe där jag kan glömmas bort helt avvisa människor. Så nu måste jag få detta gjort, tränga bort dom ledsna känslorna och ta mig tillbaka...

SORRY en rätt deppig blogg men jag är jag och dom känslorna finns med.... Ensamheten gör så ibland.

Gillar

https://nouwcdn.com/v301/u/26/1336026/277/202206050847213437.jpg