När tröttheten tog över och allt som skulle ta slut...

Istället visade framtiden...

I går var det strömavbrott hela eftermidaggen, kvällen och en bra bit in på natten. I mörkret, ensamheten och utråkheten var jag om vartannat vaken och sov.

Dessutom hade min telefon bara 12% batteri när det blev strömavbrott. Börjar här med att säja att jag alltid varit mörkrädd. Så ett sådant strömavbrott skulle i normala fall skapat stora känslor av rädsla. Men redan dagen innan när det vart strömavbrott när jag inte var ensam reagerade jag med ett lugn.

Denna gång i ensamhet så tyckte jag det var skönt. Mörkret och tystnaden (förutom dom ungarna i lägenheten brevid som livade som fasiken och dom underbara hundarna övenför som lät.) Så var det otroligt rogivande att få sova och tänka klart tankarna fullt ut. Framåt sen kväll vart det sen tillslut helt tyst i huset. Då insåg jag en hel massa saker.

Oj där bara var den. Där i mörkret i tystheten var den, framtiden. Att bygga framtiden i ledsamhet så det skapar glädje. Oj igen. Jag skriver ofta att möjligheterna finns där bara vi väljer att se dom. Helt plötsligt insåg jag några saker. Jag insåg att detta som hänt denna vecka var slutet på den tuffaste tid jag i mitt liv gått igenom. Jag insåg att nu börjar en helt ny tid med nya utmaningar och drömmarna jag så länge haft är nåbara. Jag insåg att jag är den som kan nå dit.

OJ... Tårarna som jag så länge retat mig på har blivit min bästa vän som skall skapa mig den glädje jag så länge sökt. Där i mörkret grätt jag men inte för att jag var ledsen utan för att jag kände glädje.

Jag insåg att jag inte längre var rädd för mina känslor. Känslorna att dö, känslorna att bli ensam.

Men mest insåg jag att jag inte längre var rädd för känslorna jag har för det vakraste jag vet. Jag insåg att om jag skall ta mig till USA. Ja du läste rätt jag tänker göra allt för att nu nå dit helt själv. Ingen skall följa mig dit. Bara jag ensam och jag är inte rädd.

Lättnaden att kunna erkänna att jag har en dröm som jag tänker jobba stenhårt att nå till är här. Jag har inget som stoppar mig längre. För att vara helt ärlig är det bara en som stoppat mig och det är jag själv.

Jag insåg att jag undrar inte längre vad det vakraste jag vet tycker om mig för ovavsätt vad så är livet som det är och jag rår inte på vissa saker. Jag tar med mig det jag vill minnas. Jag tar med mig minnet av dom finaste ögon jag sätt, jag tar med mig minnet av den beslutsamhet du haft, som vågat gång på gång stoppa mig i min adhd med orden -tyst och lyssna.

Men mest tar jag med mig den värme du alltid fick mig att känna. För det goda minnet har jag så många gånger använt mig av när jag känt mig ensam, rädd och allt känts hopplöst. Jag tar med mig att jag inte längre är rädd att du skall säja nu är det slut på allt. Du vet vad jag känner och du accepterar det för vad det är. Det tar jag med mig.

Nu är nästa del i mitt liv här. Nu är det dags att visa alla vad jag egentligen kan, står för. Men mest stå upp för den fina komplemang jag någonsin fått att jag är genom ärlig. Det har jag som grund stomme och det är det jag står så hårt vid.

Här och nu fick jag kraften att se, höra och förstå det jag så länge retat mig på. Att människor i min omgivning inte är så ärliga. Därför klarar dom inte min ärlighet och det kan sluta i katastrof många gånger. Men jag inser att det är ju att val jag gjort.

Det är ju så jag vill ha det så. Dom behöver inte tycka om mig, det är inte dom jag skall umgås med. Det är inte dom som skall ta mig dit jag vill. Det är bara en, det är jag.....

Tack för att du har hjälpt mig att se mitt eget egenvärde och tack för att jag fått få plats.

Framtiden som jag jobbat så hårt att få plats i är nu här. Att släppa allt man tycker om är inte något man behöver göra för all framtid. Men för att nå dit jag vill så gör jag det. Med ett recept gör jag det. Vara jag fullt ut med all den kärlek jag äger och har. Så lev med att heta vacker för du är vacker. Men jag kommer behöva all hjälp jag kan få. Får vägen dit är full av berg som jag skall över. Många gånger är det lite hjälp på vägen man behöver. Men jag kommer framåt skriva vad jag behöver för hjälp. För som jag den hårda vägen lärt mig så måste man berätta när man behöver hjälp annars vet ingen det.

Med det sagt så kommer nu nästa kapitel i denna blogg att öppnas och det skall bli ett rent nöje att göra det. Men vacker det kommer du alltid vara ovavsätt vart livet för mig. Sist men inte minst. Mig ser man ju nästan överallt om man öppnar internet och söker. Men har du tänkt på att dom jag vill se är nyfiken på, om du/dom mår bra dom ser jag aldrig... Det är härifrån en del av den ensamhet jag känt kommer.

Kram vart du än är. /ZitaZoo

Du Jag Vi på Facebook

Gillar

Kommentarer