Tårarna rinner. Först tänkte jag hur får slut på dom. Sen sa jag varför, låt dom rinna.

Idag har jag gjort det svåraste i hela mitt liv.

Med det sagt är det nu dags att gå vidare. Att göra det jag skall. Att tänka på dom här 8 åren som dom isärklass mest lärorika jag någonsin gjort. Tack för alla stunder jag fått lära mig otroligt häftig lärorika saker som hjälpt till att skapa mig som jag vill vara. Att få den fina komplemang jag fick idag det värmde, för det är en av dom saker jag alltid ståt för i vått och tort. Tack för att jag fick känna det jag gjort. Det har hjälpt mig att komma upp på mornarna och göra allt jag gjort. Det har hjälpt mig att bli mig.....

Här kommer det; OM jag inte kan få det jag önskar så mycket. Måste jag gå vidare. Men som sagt jag är en väldigt ärlig person och jag håller hårt på det jag lovar. Så först det var det.....

Dagen blev nästan som jag trodde utom en sak. Den kommer jag dock inte skriva om idag. Men en dag om ca 4 veckor eller inom det då kommer det. Har en del bygg att göra. Jag och barnens pappa har idag satt upp spelreglerna för den kommande tiden.

När vi kom hem så vart det strömavbrott och vi tog tillfället i akt med levande ljus på köksbordet att prata igenom dagen och sätta upp hur vi går frammåt.

Jag vet vart jag skall. Jag vet att jag har bråttom. Dock vet jag också att allt har sin tid. Men för att nå dit måste jag släppa och göra det jag skall. UPW startar snart och det är dags att damma av den planering som jag gjort för denna dag. Nu är dagen här. Svaren jag sökte har jag fått. Alla kanske inte va dom jag hoppats på. Men om jag inte kan få det jag drömmer om så får jag ta nästa steg. En dag skall jag skriva om detta och berätta vad jag såg, uppfatta och hörde om dig och idag. Men den dagen är inte här. Den dagen är en bitt iväg. Den dagen är jag säker på att du läser och den dagen kanske du förstår vad jag såg, hörde och tycker. Att du inte tagit illa vid dig av allt detta det gör mig glad. Men det är ändå svårt att gå. Men jag vågade iallafall säja som det var. Det är jag stolt över. Jag lovade en till sak idag, att fortsätta blogga. Så jag fortsätter med det...

Nu ser jag nästan inget för alla tårar.... En dag, då är du först.....

Kram vart du än är. /ZitaZoo

Du Jag Vi på Facebook

Gillar

Kommentarer

Trogen läsare - Adrian
,

Hej Zita!

Har länge läst din blogg nu och jag måste säga att du är otroligt inspirerande! Tycker det är så fint att se dig komma in i ditt sanna själv och utforska vem du är, samtidigt som du också tar dig igenom livets motgångar och dessutom har ett eget företag på det! Helt otrolig inspiration för alla.
Kommer själv från en familj där de äldsta förstörde för min mamma och oss mindre, och jag vet hur det sårade min mamma när problematik uppstod som konsekvens.

Jag vet inte exakta omstädnigheterna kring din situation med din äldsta, men kan ändå på något sätt relatera då socialen blev inblandad och det blev mycket flyttandes och besöksförbud.

Däremot funderar jag på att nu som äldre ta kontakt med de, och laga trasiga trådar så att säga. Vet att min mamma vill göra samma sak, men det är svårt.


Har du några tips på hur vi kan lösa det och gå framåt? Hur tänker du som mamma när det kommer till din äldsta? Tror att både jag och min mor behöver dina råd.


Skulle vara kul att prata om våra upplevelser också, speciellt då jag tror att du har större förmåga att förklara känslan till mig än vad min mor har, då det är väldigt tufft för henne.


Tack för att du delar med dig av din upplevelse och för allt du gör!